Mot nya mål

Har Baron von Münchhausen fått en nutida efterföljare? Jag har skrivit en barn-och ungdomsbok som en äventyrsberättelse där huvudpersonerna kan förflytta sig i tid och rum, berättar författaren Bernadino Schwimmeltrik. Huvudpersonerna är en gris, en katt och en hund. Berättelsen började för ca 30 år sedan när min yngste son och jag badade bastu. Berättelsen var ett sätt att få honom att tycka om bastubadandet. Vilket lyckades. Jag grunnade länge på om jag skulle klara av att skriva ner historien. 2018 gjorde jag slag i saken och började att skriva. Det är jätteroligt att fritt kunde fabulera om personer och händelser, faktiska som fiktioner. Att kunna ge några politiska, religiösa och moraliska sidspakar men också påpeka saker som borde rättas till utan för den sakens skull bli en moralisk kompass. Trevlig läsning. EN ÄVENTYRSBERÄTTELSE FÖR BARN OCH HALVVUXNA Författare Bernardo Schwimmeltrik Persongalleri: ÖffliBöffli är en glad gris som nu har blivit gammal nog för att lämna föräld-rahemmet. ÖffliBöffli har gått i den vanliga folkskolan och lärt sig läsa och skriva. Han är mycket nyfiken och vill gärna veta hur allting är och hur det funkar. ÖffliBöffli kan lätt uppfattas som en besserwisser då han ofta har svar på allting. ÖffliBöfflis favoritämne i skolan var historia. Pelle Pistol är en svartvit och mycket elegant katt som har varit fäktmäs-tare hos Kungen av det stora Solskensriket. Han bär alltid en flott röd uniform med en stor vit krage. På huvudet en bredbrämad hatt med en stor strutsfjäder som vajar vackert i vinden. En flintlåspistol är istoppad i vapenbältet på var sida. På vänstra sidan hänger en smärt värja. Pelle Pistol är lite av en klädsnobb. Kalle Kanon är en stor och välvuxen bulldogg med en barsk framtoning men med ett hjärta av guld. Kalle Kanon har varit artillerimästare vid samma hov som Pelle Pistol. Där har de träffat varandra och sedan dess varit vänner i vått som torrt. Kalle Kanon är mycket stark och har vunnit flera brottnings-mästerskap. UnkaDuncas tar vännerna till fånga Åter var det lata dagar på Pissimippi. Tiden bara flöt förbi i långsam mak. För det mesta rörde sig aktiviteterna om att brassa käk och sitta med fiske-grejor och hoppas på napp. Färsk fisk var alltid uppskattat. För det mesta la man flotten in vid bredden över natten och fortsatte då oförtrutet så snart frukosten var intagen. Man hade nog inte riktigt lagt märke till hur Pissimippi ändrade karaktär från skogsområden och gröna gräsfält till träskmarker med plantor och träd som växte direkt i vattnet. Det var mycket mossa på nerhängande lianer och det luktade murket. Dagsljuset trängde knappt fram genom de täta trädkronorna och lövverken. Båten hade på något mystiskt vis förirrat sig in mitt i träsket när vän-nerna dåsade i eftermiddagssolen. Pelle Pistol ryckte till och hoppade upp på benen och slog larm vilket fick ÖffliBöffli och Kalle Kanon att hastigt komma på fötter. Man visste inte vad som var fram eller bak då man hade förlorat orienteringen totalt. Man satte sig ned och höll råd. ”Hur skall vi ta oss igenom denna gröna sörja med nerhängande lianer som omger oss överallt och spärrar vägens framkomlighet”, fnös Kalle Kanon. ”Vi får väl hacka oss igenom med yxor och svärd så gott det går”, sva-rade ÖffliBöffli. Under tiden vännerna stod och kliade sig i nacken dök plötsligt några hotfulla individer upp som stod med var sitt ben på en alligator. Varelserna höll i en töm och varje ände var fastknuten till en ring som gick genom alligatorernas respektive höger eller vänstra näsborre. Sedan var alligato-rernas svansar ihop bundna med en lätt kätting. Det fungerade som ett par stridshästar fast allt föregick i vattnet. Dessutom med ganska hög fart. Va-relserna styrde stridsalligatorerna i krets runt flotten under höga hotfulla vrål. Ansiktsmasker i svart och vitt förhöjde den hotfulla stämningen. ÖffliBöffli, Pelle Pistol och Kalle Kanon ställde sig med ryggarna mot varandra i försvarsställning redo att möta angriparna ifall dessa ville ta sig ombord på flotten. Svärd, yxa och pistoler fanns redan framme i högsta hugg. Angriparna följdes hela tiden vaksamt med ögonen. Plötsligt lät ett skriande hornsignal och alla tvärnitade och stod helt stilla på vattnet medan de iakttog en till synes prominent ledare som kom på de största kräldjuren. Försiktigt närmade han sig flotten, stint stirrande på trion. Till slut var ledaren helt framme vid relingen utan att något våldsamt hade hänt. ”Jag är UnkaDuncas, högsta ledare och befälhavare för Svinginerna som bor i dessa träskmarker ni just har trängt er in i.” ”Hej på dig UnkaDuncas. Det är på grund av lite ouppmärksamhet vi har hamnat här. Vi har inga avsikter att ställa till med några problem om du förstår”, svarade ÖffliBöffli. ”Hmm”, morrade UnkaDuncas och tittade ÖffliBöffli rakt i ögonen för att se om han kunde upptäcka något tvivelsamt. Efter en halv minuts överläggning med sig själv manade UnkaDuncas alla männen runt om att lägga vapnen åt sidan. Två spann alligatorer gjordes fast till flotten och började att bogsera denna igenom mangroveskogens snåriga lövverk. Så småningom uppenba-rade sig en bredare segelbar kanal. Då ökades också tempot. Snart nådde man fram till ett trångt sund som var ingången till en stor lagun. Hela in-farten var kraftigt bevakat och på flera ställen fanns till fallgaller som kunde sänkas ner i sundet och på så sätt försvåra intrång och spärra sundet. Väl igenom sundet fick man se ett stort antal byggnader ofta i flera vå-ningar som låg runt torg och gator fördelat på hela lagunens utsträckning. Folket strömmade ner till anlöps kajen för att nyfiket titta på de kons-tiga nykomlingarna. Man knuffades och försökte att tränga sig längst fram. Ett barn ramlade över kajkanten och försvann under vattenytan. Resolut hoppade Kalle Kanon över relingen och dök där barnet hade försvunnit. Tiden gick och man började att bli mycket nervösa och fruktade att det värsta skulle inträffa. Men så plötsligt bröt en vresig bulldoggs huvud upp ur vattenspegeln och på ryggen satt barnet. Kalle Kanon simmade in till kanten så som bara en hund kan simma. Folket började jubla och ropa hurra kastande sina hattar och mössor upp i luften. En ängslig mamma sprang snabbt fram och snappade barnet från Kalle Kanons rygg. Nu var stämningen mot de tre främmande personerna vänd till något mycket positivt och gillande. ÖffliBöffli, Pelle Pistol och Kalle Kanon blev omringande av folket. Alla ville vidröra hjältarna och mest Kalle Kanon. Det var ju han som hade räddat barnet. Triumferande eskorterades trion med UnkaDuncas i spetsen till en stor byggnad som kunde liknas vid ett slott. Väl inne i byggnaden kom betjänter ilande med dryck och mat på stora silverbrickor. Alla sorter exotiska och kanderade frukter serverades till-sammans med en ilsket grön likörliknade dryck som de kallade snålvatten. Stämningen var munter och hjärtlig och en liten orkester började spela suggestiv mycket rytmisk musik på trummor, truttelittor, pillipilliflöjter och något harp liknade instrument som mer såg ut som en grind till en hönsgård. Dans bröt ut spontant och plötsligt var allt förvandlat till en folkfest. Människorna klappade i händerna och sjöng med för fulla halsar på me-lodierna som tydligen var välkända. Det var faktisk den dag på året man firade gudarna och la offergåvor i form av mat, blommor och diverse bruksföremål på en liten flotte som man sedan lät flyta ner för floden och man hoppades att gåvorna kom fram till gudarna. När detta var avklarat så började firandet på allvar. Det fanns olika tävlingar men också uppvisningar där Krokodansen var höjdpunkten. Människorna samlades runt en stor öppen plats där man väntade på ar-tisterna och deras föreställning under mycket stoj och stim. Plötsligt öppnades ringen och fram kom två muskulösa och vältränade män med var sin alligator under armen. Alligatorerna var ungefär en meter långa och försedda med munkavel. Artisterna bugade sig artigt framför publiken samtidigt som de höll fram var sin alligator. ”Min alligator heter Alice”, deklarerade PukkelPuh. ”Och min heter Ally”, ropade MukkelMu ut. Och i tur och ordning presenterade de övriga åtta tävlingsdeltagarna sig. De två artisterna var kusiner och tränade varje dag sina alligatorer så fö-reställningen skulle bli så bra som möjligt. Man inledde uppvisningen med flera olika färdigheter så som balans-gång, alligatorkortdistanslopp och hinderbana. Först ut av tio alligatorer var Alice som balanserade på en smal kant på en cirka tio meter lång balk. Därefter var det bakbenspromenad på gungfly som skulle gå så pass fort att djuret inte fastnade i kvicksanden. För säker-hets skull hade PukkelPuh ett rep fastsatt runt halsen på Alice så han kunde dra in henne ifall läget blev kritiskt. Nästa moment gällde trädklättring eller rättare sagt klättring upp för en blankpolerad mycket hög, avbarkad trädstam. Några diskvalifikationer förekom då en ägare hade smort in trädstam-men med gåsfett så favoriten inte kunde få bra grepp. Fuskaren blev utbuad och utskrattad av publiken som inte gillade detta skurkaktiga tilltag. Alla övningar skulle göras på tid och snabbaste alligator som blev vin-naren fick belöning i form av fisk. Ägaren vann en helkväll med Sköna Sonja. Tiden mättes med ett avancerat solur som var uppsatt vid domartri-bunen. Publiken kunde naturligtvis också se tidsförloppet. Man kunde spela och satsa på vinnaren. Man hade ett system av färgad småsten som gällde som valuta eller myntsystem. Slutligen vann Krälande Kräket de sammanlagda momenten. Ett stort antal kulörta stenar bytte ägare till somligas glädje och andras besvikelse. Nu var det artisternas tur att uppträda. Alligatorerna hade ett rep bundet runt den långa nosen och repet gick i en slinga ner till svansspetsen. Artisterna tog tag mitt på repslingan och började att snurra runt i allt snabbare takt om sin egen axel. På en given signal lät man kräldjuren flyga genom luften när båda artisterna vände an-sikte mot ansikte. Djuren for i väg som en kanonkula och blev skickligt gripen av respektive artist. Fram och tillbaka ett antal gånger när man plötsligt skickade Alice och Ally vertikalt upp i luften och under tiden hoppade PukkelPuh genom en flammande eldring som MukkelMu kastade fram emot honom. Väsande släcktes elden i den lilla dammen som låg bakom ryggen på PukkelPuh. Båda djuren landade säkert i armarna på ar-tisterna under stort jubel och bifall från publiken. Efter att uppträdandet var slut leddes alla alligatorerna till ett stall där djuren hade sitt eget bås. Över stalldörren hade man spikat upp en skylt som var upphittad ute på floden. Det var en pampig skylt med snidade bokstäver på en polerad ekplanka. Bokstäverna var ifyllda med röd färg som framhävde texten mycket bra och synligt. Där stod: Mårten Mås tillverkning av dam- och resväskor i äkta kräldjursskinn. Man hade ingen aning om vad det betydde utan menade att den hade magiska egenskaper. En annan uppskattad övning var åla fisket med gamle kroken Metusa-lem som var försedd med en länk av stål fastsatt på svansroten. Metusalem satte man mitt på en stor flotte och paddlade endast ett kort avstånd ut ifrån flodbanken där alla åskådare stod. Metusalem blev nu tryckt ut över kanten på flotten och dök genast mot botten. Under mycket plaskande och morrande återkom Metusalem med en jättestor elektrisk ål i käften. Ålen piskade våldsamt med svansen och gav hela tiden Metusalem kraftiga elektriska stötar. ”Vilken tuff rackare”, menade Kalle Kanon beundrande. Man kunde räkna åtskilliga brännmärken och ärr på Metusalems långa nos. Men han brydde sig inte det minsta om alla stötar och smällar, men lämnade den elektriska ålen i en tunna där den inte kunde fly ifrån. Metu-salem dök omgående efter en ny ål och snart var tunnan full av ål. Publiken applåderade och menade att Metusalem var värd en smaskig belöning för det dryga arbetet. Nu bar folket fram brända lerkärl som var tillverkade efter en speciell metod så mittendelen runt kärlet var transparent. Man la en ål i varje kruka och ställde upp dessa två och två. Sedan förband man krukorna med en bit hampa med inbyggd koppartråd. Detta retade upp ålarna till den milda grad att de hela tiden spydde ut elektricitet. Krukorna fungerade nu som lampor och lyste upp kvällen med ett för-trollande sken. Man använde grön el och förnybar energi. När man hade lämnat folkfesten och gått till ett lugn del av slottet berät-tade UnkaDuncas att de inte alltid hade bott i träskmarken, men inne på soliga bördiga slätter var det lätt att försörja hela befolkningen. ”Våra gudar berättade för cirka trehundra år sedan att några nya och mer kraftfulla gudar skulle komma via havet i stora praktfulla flytetyg och er-övra och fördriva mitt folk Svinginerna”, berättade UnkaDuncas. ”Men blev det så”, frågade Pelle Pistol. ”Kunde ni inte driva inkräktarna tillbaka i havet.” ”Nej det var inte möjligt då de hade lierat sig med vår största gud Vul-canus som spydde ut rök, kaos och död. Vi hade inte en chans utan fick fly för livet”, svarade UnkaDuncas bedrövat. ”Vet ni vad anföraren för dessa fartyg hette?” frågade ÖffliBöffli då han hade fått mycket bra skolbetyg i historia och kanske kunde få en klarare bild av händelsen. ”Ja, han hette Herman Kortfes och hans soldater kallades Konkvästadorer. Det var fruktansvärda soldater som inte gick att besegra. Där han landade på kusten, byggdes sedan upp en stad som fick namnet ’Flera Krus’”, fortsatte UnkaDuncas. ”Då vet jag vad ni har blivit utsatta för”, replikerade ÖffliBöffli. ”Kommer du ihåg vad er kung hette på den tiden”, frågade ÖffliBöffli vidare. ”Ja, det var PontePuma. Han var väl i och för sig ingen trevlig kung som sådan, då han lät prästerna offra levande människor till gudarna i hopp om bra skördar så alla kunde få mat varje dag. Det är så det har berättats munt-ligt genom alla generationer sedan dess”, medgav UnkaDuncas lite generat. ”Vi har en tidstunnel som sträcker sig vida om och kan ta oss tillbaka till den tiden då det hände. Varje steg neråt i tunneln utgör ett år tillbaka i tiden. Om vi går till det stället som är markerat med 1519 så kommer vi precis till den tiden när de stora vita gudarna ankom”, informerade Unka-Duncas. ”Det var intressant”, utbröt Pelle Pistol. ”Då kan vi kanske påverka ut-fallet?” ”Nej tyvärr inte. Det som har skett går inte att ändra på. Men vi kan kanske betrakta hela eller delar av förloppet”, tyckte ÖffliBöffli. ”Ja, vi kan se dem men kan de se oss eller veta att vi är där? Det är vi inte säkra på”, slog UnkaDuncas fast. ”En annan fråga är hur långt ni har gått ner för tidstrappan?” frågade ÖffliBöffli. ”Den går kanske ända till tidens begynnelse.” ”