Får jag inte Carl Conrad gifter jag mig aldrig

Visst är det fantastiskt spännande att titta tillbaka till tidigare århundraden? Hur hade våra gamla släktingar det? Hur såg vardagen ut? De levde ett helt annat liv utan bekvämligheter och nyhetsflöden. De älskade varandra, födde många barn, dog oftast i alltför ung ålder i olika epidemier. De slet hårt på sina små gårdar för att få ihop till livets nödtorft. Kyrkan hade stor betydelse och vidskepligheten var stor.

I min dokumentärroman, som börjar i mitten av 1800-talet, får du följa Hedvig och Carl Conrad, deras kärlekshistoria och liv. De var bördiga från gårdar i Kråksmåla och Bölemåla i Småland. Gården Kråksmåla nr 1 gav inte försörjning till familjen utan de sökte sig till Öland. Från att ha varit fri bonde blev Carl Conrad arrendator på en kronogård i Vicklebytrakten.

Här inträffar stor dramatik, som jag inte vill avslöja i denna enkla presentation. Hedvig och Carl Conrad får sju söner, varav den yngste döptes till Fritiof Gustav. Vi får följa de olika sönernas idoga kamp för att hitta sin försörjning. Den äldste brodern, Vitalis Karnell, blev efter 15 års studier i Uppsala kyrkoherde i Karusuando och omtyckt samepräst.

Mot alla odds lyckades det också bra för lille Gustav. Han hamnade i Jönköping, där han fick skolutbildning. Hans svåra umbäranden under barndomen resulterade i att han skrev tankeväckande naturlyriska dikter, som finns samlade i denna bok. Dessutom finns ett kapitel, som är Gustavs egna dagsboksanteckningar från 1904 till första världskrigets slut under parollen ”Man bör alltid inordna politiken under fredsidén och moralen” (16 oktober 1905). Ett unikt material.

Boken är ett dokumentärhistoriskt arbete, som det har tagit lång tid att utföra. När jag har skrivit har jag oftast sett händelserna som filmscener. Det har varit intressant att ha fått umgås med min farfars far och mor och övriga släktingar. Jag känner stor ömhet för dem. Och nu berättar jag för er andra.