Mattans hemlighet

Robert sätter sig mödosamt upp och borstar bort en hårig spindel som krupit upp på benet. Han är matt och strupen är hopsnörd av törst. Han ser på den täta djungeln omkring dem. Dom har en medvetslös pojke att ta hand om och en oduglig matta att släpa på, tänker han. Det finns ingen chans att ta sig därifrån till fots. Även om dom skulle försöka, så hittar dom inte ens ut ur djungeln. Den starka värmen har gjort honom trött och dåsig och han sjunker ner på marken igen och sluter ögonen. Han känner att han är nära att ge efter för känslan av hopplöshet och bara låta sig dåsa bort. Men då skulle han kanske aldrig mer vakna upp. Ingen kommer att hitta oss här, tänker han slött. Inte ens Mikis. Utan mat och vatten kan vi inte överleva. Vad ledsna mamma och pappa kommer att bli! Vi måste ta oss härifrån. Det måste finnas ett sätt. En tanke slår honom. Han sätter sig upp och ruskar på Johanna. - Johanna, du sa nånting förut. - Jag kommer inte ihåg vad jag sa. - Jo, du sa att vi var för tunga. Om mattan förlorade kraften bara för att vi blev fyra personer så kanske den fortfarande fungerar när vi är tre. Johanna sätter sig upp och ser på Robert. - Vad gör vi med pojken? Vi kan inte lämna honom kvar. - Nej, en av oss åker först iväg med honom och kommer sen tillbaka och hämtar dom andra. Ett litet hopp tänds i Johannas ögon. Robert ruskar på David. - Vi ska testa en sak, David. Vi kanske kan ta oss härifrån. - Vilka åker först? frågar Johanna med bävan i rösten för hon förstår redan att hon kommer att vara en av dom som måste stanna kvar. - Jag är ju den son är mest van att styra mattan, säger Robert. Men då måste du stanna kvar här med pojken eller med David. - Jag har inget annat val, säger Johanna. Vad säger du, David? David tänker en lång stund. Det är hans svåraste beslut hittills i hans åttaåriga liv. Han är rädd och vill inget hellre än komma därifrån så fort som möjligt. Men då blir Johanna ensam kvar med en pojke som kanske dör. - Du måste bestämma dig, säger Robert. Vad vill du? David tar ett djupt andetag. - Jag vill härifrån, men jag stannar hos Johanna. - Du är en hjälte! säger Robert och rufsar till lockarna i Davids hår..