Repuls
Repuls är en gestaltning av dubbelhet och ambivalens. Ett instängt diktjag famlar efter självet och omvärlden, utan att med säkerhet nå fram till sitt dolda du.
Helena Boberg är född 1974, bor i Stockholm och ingår i redaktionen för Kritiker. Nordisk tidskrift för litterär kritik och essäistik.
EAN: 9789197811323
Lagerstatus: I lager
I mer än 30 år har 10TAL publicerat litterära debutanter i tidskriften, men vi kan nu med stolthet för första gången presentera en litterär bokdebutant:
10TAL Bok ger ut Helena Bobergs diktsamling Repuls.
Repuls är en kompromisslös poesimonolog präglad av ambivalens och förskjutna minnesförvrängningar, där Polanski och Ovidius är återkommande dialogparter. Likt Narcissus som söker sin Eko famlar diktens jag efter självet och omvärlden, men lyckas hon någonsin nå fram till sitt dolda du?
Helena Boberg är född 1974, bor i Stockholm och har länge arbetat i olika litterära sammanhang, bl a var hon en tid på 90TAL och debuterade under 00-talet på 00TAL. Hon är medlem i redaktionen för tidskriften Kritiker och går förlagsutbildningen vid Stockholms universitet.
Missa inte nya numret av 10TAL som utkommer samtidigt som Repuls, där författaren Sara Mannheimer har träffat Helena Boberg för ett samtal om skrivandet och dikterna.
?Diktjaget i Repuls är något monstruöst, men på ett psykologiskt plan finns det något uppriktigt i det?, säger Boberg. ?Jag tycker att det är obehagligt själv, men jag behövde utforska det.?
”Tålmodigt formar hon en återhållsamt omsorgsfull poesi med uppdämd sprängkraft som gång på gång tätnar i starka formuleringar […] Boberg har med sin debut djärvt och säkert åskådliggjort livets ängslor och osäkerheter.?”
Svenska Dagbladet
"I denna kompromisslöshet blir Helena Bobergs poesi till, skarpt och naket men också avskalat anonymt. Dikterna hämtar sin intensitet just ur denna spänning, vägrar passionerat att bli terapeutiska”
Sydsvenskan
”Repuls vistas i det motstridiga, insisterande och drabbande uthålligt. Det är en dikt som inte överskrider de igenkännbara strukturer den arbetar med – så som psykoanalytiska begrepp och kön – men som i sitt kvardröjande utsätter dem för ett nötande, tärande. Väldigt ofta blir det väldigt snygg dikt.”
Aftonbladet