Den sista brödbiten (arabiska)

Novellsamlingen ”Den sista brödbiten” berättar historien om en befolkning som har blivit fördriven och utspridd både i hemlandet och i exil, vars majoritet av hjältar utgörs av irakiska kvinnor, som har fått uppleva förnedring av fattigdom och skamsamt förtryck och hunger. Utöver det har några av dessa kvinnorfått smaka på kärlekens blomning samt fått uppleva dess längtans och glöd, men föll tråkigt nog försocialt gruppförtryck. Författaren flyger i novellsamlingen till en häftig fantasivärld där hon lockar läsaren in i ett underverk som fogas samman med verkligheten. Dessa kvinnor bar det tunga arvetsomvisade sig på ett magiskt sätt genom deras ambitioner och vackra framförskjutna drömmar. I berättelsen "färger och sorger" talar författaren om Kauthar, kvinnan som försökte bli en damfrisör, och som kämpade hårt för att uppnå sitt mål. Hon gömde sin allvarliga sjukdom från sina barn, och fått uppleva sorg och svårigheter som var nästintill omöjliga att klara av. I "loppisvärlden" passerar Sahira, Hamidah, kvinnan som drömmer om att en dag kunna köpa en klänning från de vanliga klädesbutikerna och slippa loppisvärlden. Hon gör därför det omöjliga för att åstadkomma sitt mål, och upptäcker samtidigt mystiska och överraskande skillnader mellan de två världarna. Författaren förflyttar sig till Bahira i "En flicka från Alfakahani" och talar om för läsaren om hur Bahira fick handen amputerad i samband med den intensiva bombningen av Alfakahani lägret i vilket hon levde. Hon berättar om hennes lidande och smärta som hon har upplevt på den tiden. Läsaren bekantar sig i "förluster av fröken Tamather" med Tamathers mamma, som arbetade som hembiträde i rika hem efter makens död för att kunna försörja sina barn. Hennes äldsta dotter, Tamather, som växte upp utan någon chans till utbildning, kommer läsaren att följa både hennes och barnens öde i livet. I berättelsen "En resa till matbanken" berättar författaren om Manal, den irakiska flyktingen i dimmans stad, London, som lever på socialbidrag. Där ser vi ett lidande av ett annat slag. I novellen "Vägen till Debenham" talar författaren om Batul, en irakisk flykting som fick jobb på ett hotell i London och mötte en annan värld som hon inte visste något om. I berättelsen om "Dreyri Laine Hotellet", upptäcker den nya biträden bland annat att det finns två dörrar till hotellet. En som är stor och lyxig där hotellets gäster träder in, samt en annan så liten att den knappt syns, där tjänste folket går in. Läsaren vandrar i sin läsning genom hotellets korridorer där många invandrare arbetar och förbluffas av händelser. Med sitt intresse fångande sätt, talar Författaren om de nyanlända i London. I "Underverk och äldre" berättar hon om Souad som höll på att lära sig engelska och omhändelser hon fick uppleva i sin skola och med de äldre i London vilket gör att man blir förbluffad. I "Socialbidragets spegel" berättar Sahira om några nyanlända kvinnor och hur de försökte få socialbidrag genom krokiga vägar utan att försöka få ett jobb eller utbildning. Detta gav anledning till sorg ibland och till förvrängande i andra fall. I "Den sista brödbiten" välbekantas läsaren med Naima, den femåriga flickan, och med hennes berättelse om den sista brödbiten av sin mammas bröd vilket hon gör dagligen på husets tak. Läsaren får en kännedom om ekonomiskt svaga irakiska familjer och blir därmed både ledsen och förbluffad över att sådana mänskliga misärer existerar. Författaren belyser även om kvinnor som har varit med om hedersbrott och beskriver deras känslor av orättvisa, elände och avskildhet. Hon berättar i andra historier om äktenskap med minderåriga och om smärtor och nöd som drabbar dessa flickor. Boken innehåller fler berättelser och historier där författaren lägger ihop en sammanfattning av sina tankar och upplevelser, för att forma dessa noveller som exalterar läsarens passion.