En avgrundseld som sargar och förtär. Samlade verk.

Förord av Fredrik Ekelund. Brev till morfar från Herman Lindqvist Leon Larsson (1883-1922) blev inte gammal, blott 39 år. Hans verk betraktas som ojämnt men bör inte skymma hans inledande roll inom svensk arbetarlitteratur. Som sådan tillhör hans verk den unga svenska litteratur som växte fram kring sekelskiftets Sverige, i fotspåren efter naturalismen och bl a Strindberg. Han tillhörde de absolut första författare som försökte skildra det dagliga arbetets smutsiga slit inom industri och hantverk. Han var mäkta populär på sin tid, avskydd av borgerligheten och älskad av den unga arbetarrörelsen. Leon Larsson kan ses som den kanske förste verklige proletärdiktaren i Sverige och hans texter hjälper oss att förstå den tid då fattigdom och daglig hunger var en realitet för den svenska arbetarklassen, en tid då allting stod och vägde mellan revolution och reform. Klasshatet blev hans inledande drivkraft och kännetecken, men genom personliga tragedier förändrades ganska snabbt hans grundinställning till en ton av reformistisk försoning, men också till en samtida varm och passionerad fosterlandskärlek. Leon Larssons ungdom var, i samtliga bemärkelser, en lek med elden. Han skydde den inte och han brände sig, men undkom med en hårsmån katastrofen. I stället ändade lungsoten hans levnadsbana.