Sibirisk uppfostran : om kriminell heder, klankrig & tatueringar

»Hypnotiskt fängslande odyssé. En outplånligt levande biografi, berättad med precisionen hos en pistolkula.« | Metro, UK

I det omstridda och laglösa Transibirien, beläget mellan Moldavien och Ukraina, lever en tätt sammansvetsad grupp »hederliga kriminella« en gång deporterade av Stalin i enlighet med strikta koder för ritualiserad respekt och kompromisslös lojalitet. Här berättar tatueringar historien om en människas liv, »hederliga« vapen särskiljs från »syndiga« och auktoritet är något som alltid bör misstros. Utom kontroll för alla regeringar, och utanför samhällets gränser såsom vi känner det, upprätthåller den sibiriska URKA-kulturen värden som djup respekt för de äldre och ett orubbligt fasthållande vid sanningen, en hållning som utövas med passion och ofta med brutalt våld. I Sibirisk uppfostran: Om kriminell heder, klankrig och tatueringar - en roman i gränslandet mellan memoar och fiktion - skildrar Nicolai Lilin denna extrema miljö, där han själv växte upp.  

»Jag ville berätta historier som annars riskerade att gå förlorade, som få personer känner till, och göra dem kända för flera. Historierna om mitt folk, som förstördes av dagens kapitalism, ett folk som hade heliga regler, som levde efter vissa värdenormer.«

NICOLAI LILIN föddes 1981 och växte upp i Transnistrien, som förklarade sin självständighet som republik 1990, men aldrig erkänts internationellt. Lilin lämnade barndomshemmet för den ryska armén och deltog i kriget i Tjetjenien. 2003 flyttade han till Turin, Italien, där han tog arbete som tatuerare, för att nyligen debutera som romanförfattare med Sibirisk uppfostran.

»Befriad från egoismen och poserandet hos all annan gangsta-litteratur. Fylld av en äkta längtan efter en högre sanning. En njutning att läsa.« | Irvine Welsh, författare till Trainspotting

»Nicolai Lilin må ha fötts till brottsling, men han har blicken hos en antropolog, och han fäster den på sederna och bruken i en kriminell kultur som är lika ritualiserad och moralistisk som vilken religion som helst.« | The New Yorker